Livet är nu

Och jag försöker kämpa men jag vet inte åt vilket håll.

Känns inte som att jag har rätt att säga att jag har matproblem för att jag har ett bmi på nästan 21.
Känns inte som att jag kan säga att jag mår bra när jag konstant tänker på kalorier, gråter när jag ser min spegelbild, och kräks regelbundet.

Känns som att hela mina problem går ut på att få vara den som tas om hand, få slippa kämpa. Få något att gömma sig bakom och skylla mina misslyckanden på. Livet är nu, men det vill jag inte acceptera.