Jag berättade för mamma i helgen om hur jag mår. Vi var på landet bara hon och jag och jag hade bestämt mig för att berätta men kom aldrig igång. Så svårt så svårt. Men så satt jag och tänkte och hon frågade om allt var bra och då brast det. Jag började gråta och sa jag är så tjock, jag såg på hennes ansikte hur chockad hon blev. Hon har alltså inte fattat nånting under 6 år, jag är bättre på att dölja än jag någonsin trott.
Det kändes ändå bra att berätta men jag tror inte att hon fattade hur dåligt det är. Men ändå liks.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar